Läckagevägar för markvatten i skarvisolering

Report, 2005

Att ett tätt och sprickfritt rörskum innebär en betydelsefull barriär mot utifrån inträngande vatten har påvisats i tidigare undersökningar. Men det har också uppmärksammats att skarvskummets cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet ofta är betydligt grövre än i skarvskummet i övrigt. Det föreliggande projektet har avsett att klarlägga om en grövre cellstruktur i gränsskiktet mot rörskummet kan utgöra en oönskad transportväg för inträngande markvatten vid ett läckage genom skarvtätningen. Resultaten visar att utförandet av skarvskumningen avgör vilken täthet gränsskiktet får. Skumning mot ett renskalat rörskum visar sig ge klart högre säkerhet mot vattenläckage än det normala förfarandet att skumma mot befintlig yta. Undersökningarna utfördes efter ett schema där olika kombinationer av rörskum, skarvskum och förbehandlingar studerades. Gränsskiktets vattengenomsläpplighet uppmättes på sju olika skarvar med inalles fjorton olika kombinationer av gränsskikt. Dessutom karaktäriserades skarvskummen genom uppmätning av densitet, cellstorlek och andelen slutna celler. Skarvutförandet varierades på flera olika sätt. Både rör med väderexponerade ändytor rör med helt eller delvis renskalade ändytor och rör med ändgavlar användes. Vidare har enkelrör i både DN 50, DN 65 och DN 300-dimension och dubbelrör DN 2×40 använts. Fyra av skarvarna skummades vid rumstemperatur, en i låg temperatur och två med hög temperatur på medieröret. Resultaten visar att samtliga gränsskikt mot renkapade ändytor var täta, vatten passerade dessa prov endast genom ångdiffusion. När det gäller gränsskikten mot lagrade ändytor visade sig endast ett av proven vara tätt, övriga läckte i olika grad. De prover som innehöll ändgavlar visade sig vara täta på skarvskumsidan men otäta på rörskumsidan. Några tydliga skillnader mellan rör av olika dimension och mellan enkel- och dubbelrör har inte framkommit. Inte heller har några påtagliga skillnader kunnat påvisas mellan skarvar skummade vid hög temperatur och skarvar skummade vid rumstemperatur. Däremot tycks gränsskikt som skummas i låg temperatur bli tätare. Vid jämförelser av läckagehastigheter tyder resultaten på att grövre cellstrukturer i gränsskikten ger snabbare läckage. Samtidigt kan konstateras att grövre cellstruktur också bildas mot renskalade ändytor utan att föranleda något läckage. Detta tyder på att stora celler i sig inte är orsaken, men påskyndar läckage i de fall det uppstår. En överslagsmässig analys baserad på perkolationsteori antyder att PUR-skum som uppfyller kraven i SS-EN 253 avseende andelen slutna celler teoretiskt inte skall kunna vara vattengenomsläppligt. Den viktigaste slutsatsen av de genomförda studierna är att de bästa skarvskumningsresultaten uppnås om ändytorna renskalas före skumning. På så vis blir vidhäftningen i gränsskiktet maximal och risken för läckage genom detsamma minimal. Därför rekommenderas att vikten av att ändytorna renskalas för skumning lyfts fram i Svensk Fjärrvärmes Läggningsanvisningar och i tillverkarnas montageanvisningar. Det är även viktigt att skarvmontörer i sin utbildning blir tydligt informerade om vikten av att ändytorna är renskalade för att bästa resultat skall uppnås.