Fuktmätning med pulsekometer

Report, 2005

Detta projekt syftar till att undersöka vilka förutsättningar som finns att bygga upp ett larmsystem baserat på pulsekometermätningar där indikeringarna kan tolkas kvantitativt och därmed ger en säkrare bild av en fuktskadas omfattning. Projektarbetet har till största delen bestått av mätningar med pulsekometer för att utröna sambanden mellan ett fuktfels storlek och utslaget på mätinstrumentet. I viss utsträckning har även jämförande mätningar på samma fuktfel gjorts med olika pulsekometrar. Undersökningar har gjorts på en provledning i laboratorium på simulerade fuktfel med såväl ”rent” vatten i behållare och med porösa material uppfuktade till varierande grad. Studier har gjorts av hur mängden fukt och dess läge i förhållande till larmtråden påverkar mätresultaten. Dessutom har effekten av standardmässiga larmaktivatorer undersökts. Kompletterande mätningar har gjorts även på en verklig fjärrvärmeledning i Göteborg. Ofta används lik- eller växelströmsresistansen mellan tråd och medierör som larmindikator för när ett fuktfel föreligger. Emellertid är det inte så att fukt med automatik väsentligt sänker resistansnivån. Det finns inte heller någon entydig korrelation mellan mängden fukt och resistansnivån. Dock ökar systemets känslighet betydligt då larmfilt används. Sådana kan emellertid påverka systemets elektriska egenskaper så att goda pulsekometermätningar försvåras. Med pulsekometer kan ett fuktfel lokaliseras med god noggrannhet, men det är inte möjligt att utifrån den uppmätta pulsekokurvan dra några mera precisa slutsatser om hur långt fuktfelet sträcker sig längs ledningen. Däremot föreligger ett linjärt samband mellan mängden fukt direkt mellan larmtråd och stålrör och mätutslagets storlek, vilket i princip gör det möjligt att använda sig av pulsekometerteknik för kvantitativa mätningar. Det är dock svårt att indikera fukt som befinner sig vid sidan av larmtråden eller utanför denna, sett från stålröret. En möjlig vidareutveckling av dagens fuktövervakningssystem vore att använda sig av den diffusionsspärr av metallfolie på insidan mantelröret som flera rörtillverkare nu introducerar som ledare för spänningspulsen istället för dagens koppartråd. Det skulle göra att all fukt inuti rörkonstruktionen befann sig mellan ledaren och jordplanet och således vore synlig på pulsekokurvan. En förutsättning är dock fortfarande ett metalliskt medierör. Pulsekometrar av olika fabrikat fungerar efter samma princip men resultaten kan presenteras på olika sätt. Mätningarna ger dock samma information. Idag krävs att en erfaren operatör tolkar resultaten, men i princip torde det vara möjligt att behandla mätdata på ett sätt som gör att slutresultatet presenteras i ett standardiserat format. En överslagsmässig teoretisk analys av temperaturmätande fuktövervakningssystem visar att de är mindre känsliga än elektriska system, såtillvida att det krävs större mängder fukt innan de kan ge en säker reaktion.