Från idé till verklighet – erfarenheter från fyra bostadsprojekt för seniorer: Slutrapport från projekt DIABAHS

Report, 2020

Boendet är en viktig livsmiljö för alla men har ännu större betydelse för personer som inte längre yrkesarbetar. Det är en plats för människors identitet och ett socialt sammanhang. Utformningen av hemmet och närmiljön påverkar äldres hälsa, välbefinnande och möjlighet att leva ett aktivt och självständigt liv, vilket i sin förlängning påverkar behov av vård och omsorg.

Projekt DIABAHS (Dialog Bygg Hållbart för Seniorer) har genomförts som ett samarbete mellan Chalmers, Institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik samt Göteborgsregionen, FoU i Väst. Projektet finansieras till största del genom medel från Formas och pågick mellan 2016 och 2019. Ett övergripande syfte var att beskriva och undersöka tillkomsten av seniorbostäder i praktiken och hur dessa svarar mot behov i lokalsamhället. De frågeställningar som formulerades initialt handlade om relationerna mellan arkitekter, byggherrar och lokalsamhällets/äldres behov. Projektet belyser delvis även hur dialoger användes för att skapa bostäder som svarar mot behov i lokalsamhället, samt hur man kan skapa hållbara bostäder för seniorer med särskilt fokus på social hållbarhet. En mer specificerad frågeställning kom att handla om äldres motiv till att flytta och byta bostad.
Det som gör det här projektet relativt unikt är att det inte finns så många studier gjorda i Sverige som beskriver motiv till att flytta och upplevelser av helt nybyggda bostäder för seniorer. Studien bygger dessutom på ett flervetenskapligt perspektiv där kunskaper från arkitektur, psykologi och gerontologi har varit utgångspunkter.

Fyra exempel valdes ut för att illustrera olika lokala sammanhang, former av seniorbostäder med mera. Gemensamt för de olika exemplen var att samtliga handlade om nyproducerade bostäder för personer över 65 år. Datainsamlingen har bestått av intervjuer och uppföljande samtal, observationer, litteraturgenomgångar och av workshops. Semi-strukturerade intervjuer har genomförts med byggherrar, arkitekter, seniorer och tjänstepersoner som arbetar på lokal nivå med planering och med äldreomsorg/-vård. Till projektet knöts även en expert- och fokusgrupp som aktivt medverkade under hela projektets genomförande.

Projektet bestod av två delstudier. En delstudie fokuserade på planering, design och utveckling av de nya bostäderna där arkitekter och byggherrar/fastighetsägare var informanter och där information om boendemiljöerna togs fram via okulär besiktning och granskning av ritningar. Den fysiska miljön tillgänglighetsinventerades dessutom av en expert vid Fastighetskontoret i Göteborgs stad. Delstudie nummer två undersökte hyresgästernas perspektiv på senior- och trygghetsbostäderna, deras bakgrund, flyttmotiv och upplevelser av de nya bostäderna.
Den följeforskning som har genomförts i DIABAHS-projektet har även möjliggjort iakttagelser om hur olika projektidéer kring boende för seniorer förändrades över tid, varför och hur detta gjordes. Arkitekternas påverkansmöjlighet har varierat i de studerade exemplen. Förutsättningarna, ramarna och villkoren för uppdragen har varit olika. Byggherrarna har också tillämpat olika affärs- och upphandlingsstrategier baserat på det unika projektets förutsättningar. Arkitekterna hade också mer eller mindre tidigare erfarenhet av att utforma bostäder för äldre. Resultatet visar på att utgångspunkterna för att bygga för seniorer skiljer sig åt mellan byggherrar. För någon byggherre handlade det om att undersöka möjligheterna att bygga innovativt och flexibelt, medan någon annan ville bygga på ett sätt som bidrog till äldres självständighet och integritet. Ytterligare någon ville skapa ett boende som upplevs attraktivt och lustfyllt, medan någon annan kanske främst byggde för målgruppen för att det var ett krav från kommunen. En väsentlig slutsats är att ingen ville skapa en boendemiljö som associerades till äldre som är sjuka och dåliga.

Inom projekt DIABAHS visade det sig att de som flyttade till de nybyggda bostäderna för seniorer hade en medelålder på 79 år, där den yngsta var 61 år och den äldsta var 97 år. Gruppen bestod till största delen av kvinnor (72 %) och ensamstående personer (61 %). De flesta upplevde sin hälsa som någorlunda god eller god, men hälsan varierade något mellan olika åldrar. Det var fler som hade hemtjänst bland de hyresgäster som flyttade till en senior- eller trygghetsbostad än bland genomsnittsbefolkningen i samma åldersgrupp. Andelen som behövde hemtjänst hade dock minskat efter inflyttning och låg då i nivå med riksgenomsnittet för åldersgruppen. Ett annat resultat som ligger i linje med att flytten till den nya bostaden skapade ökad självständighet är att 61 procent upplevde sig som mer självständiga efter att de hade flyttat till sin nya bostad. En förklaring till det var att den nya bostaden var fysiskt tillgänglig och inte heller lika krävande att sköta om, vilket underlättade förmågan att självständigt klara aktiviteter. Resultaten visar också att några flyttade för att de hade behov av en bättre bostad i dagsläget, medan andra ville flytta innan några sådana behov uppstår. Rädsla för ensamhet kunde också vara en anledning till att flytta som en planering inför framtiden. Ett annat motiv till att flytta var önskan om att frigöra pengar vid försäljning av sin bostadsrättslägenhet eller villa. Alla som flyttade till en seniorbostad var dock inte intresserade av att bo bland andra i samma åldersgrupp, men hade valt det för att det var lättare att få en hyreslägenhet som var öronmärkt för seniorer.

Resultaten visar att det var en rad olika faktorer som påverkade skillnader i hyra mellan de olika exempel som ingick i studien, som markpris, om bygget erhållit subventioner med mera. Om hyresgästerna upplevade hyran som rimlig eller inte visade sig inte vara relaterat till kvadratmeterpriset, utan till månadskostnaden för lägenheten samt vad som ingick i boendet. Det studerade trygghetsboendet innehöll exempelvis flera kvaliteter som inte fanns i de andra studerade exemplen. De som intervjuades tyckte dock att det var värt att betala för de extra kvaliteterna. Några påpekade även att hyran inte var högre i trygghetsboendet jämfört med i andra nyproducerade lägenheter i närheten, trots att boendet innehöll dessa kvaliteter. De exempel som följdes i projektet hade dock så hög hyra att det är tveksamt om dessa kan sägas bidra till jämlika villkor och delaktighet eftersom många pensionärer inte skulle ha råd att bo där. De av DIABAHS-exemplen som valde modulhus och beviljades statliga subventioner fick visserligen lägre hyreskostnader, men hyrorna i två av tre exempel kan vara svåra att klara för en ensamstående pensionär med genomsnittspension.

En generell slutsats är att de exempel som vi har följt inom ramen för projektet verkar bidra till hälsa och välbefinnande. Hyresgästerna förmedlade både i enkäter och intervjuer att de trivdes, kände sig trygga och att många dessutom hade bättre förmåga att vara aktiva och självständiga i den nya bostaden.

Ett annat delresultat är att dialoger kan ge viktig information och idéer till byggande för seniorer, men att dialogernas ramar och villkor måste vara tydliga för att de ska upplevas som meningsfulla och ge kreativa bidrag till plan- och byggprocessen.

Framtida forskningsfrågor skulle kunna handla om varför, när, eller på vilka grunder man flyttar ifrån trygghetsboenden. En större studie som undersöker i vilken utsträckning seniorers flytt till senior- och trygghetsbostäder bidrar till bibehållen självständighet och minskat behov av vård och omsorg rekommenderas också.

Projekt DIABAHS samlade erfarenheter och resultat kan användas vid planering av hållbara boendemiljöer för seniorer. Dessa finns tillgängliga i en digital publikation (klokboken.nu) med praktisk vägledning för byggherrar, arkitekter och planerare.