Konstruktioner av stadens kärna - En undersökning av en stadsomvandlingsprocess i Jönköping

Report, 2010

Relationen mellan centrum och periferi i den nutida staden är omdiskuterad, såväl inom planeringen som inom urbanteorin. Å ena sidan har det ifrågasatts om det överhuvudtaget är meningsfullt att gör någon uppdelning mellan centrum och periferi, då den nutida staden snarare karaktäriseras av en mängd olika noder och attraktionspunkter. Å andra sidan finns en vilja att återupprätta den traditionella staden, med en tydlig skillnad mellan centrum och periferi, och ett ökat intresse har riktats mot de historiska stadskärnorna. Stadsbyggandet ska inte förstås som en neutral process, utan är del av en process som upprättar och upprätthåller rumsliga värde– och makthierarkier. Ur dessa aspekter är relationen mellan centrum och periferi särskilt intressant och flera kritiker har pekat på stigmatiseringen och exkluderingen av periferin och framförallt förorten. Centrum och stadskärnans roll i konstruktionen av värde – och makthierarkier i staden är däremot inte undersökt i samma utsträckning. Mot denna bakgrund intresserar jag mig i denna studie för vilken roll centrum, eller stadens kärna, spelar i den nutida planeringspraktiken. Syftet med studien är att undersöka och kritiskt analysera hur stadens kärna konstrueras diskursivt, inom en specifik stadsomvandlingsprocess. Därigenom är avsikten att undersöka de mekanismer som producerar stadens rum, hur och på vilka villkor hierarkier mellan centrum och periferi upprättas och tydliggöra hur maktrelationer och hierarkier i staden konstrueras. Utgångspunkten för undersökningen utgörs av en stadsomvandlingsprocess i Jönköping, där stadens centrala delar genomgår en omfattande omvandling. Underökningen är gjord utifrån ett diskursteoretiskt perspektiv, där diskursteorin dels innebär vissa grundläggande antaganden om den sociala verkligheten och om synen på kunskapsproduktion, dels är en metodologisk ansats och en specifik ingång till fallet. Dessutom erbjuder diskursteorin ett antal sammanhängande begrepp och logiker för analys av det empiriska materialet. Studien pekar på att skillnaden mellan centrum och periferi fortfarande spelar en avgörande roll inom planeringen. Stadens kärna ges en särskild betydelse och ses som en angelägenhet för hela regionen. Samtidigt konstrueras relationen mellan centrum och periferi som en hierarkisk struktur mellan kärna och omland. Det är dock inte frågan om en återupprepning eller tillbakagång till historien. Istället konstrueras skillnaden mellan centrum och periferi utifrån nutida förhållanden, där stadens kärna upprättas och återupprättas som stadens starka centrum. Detta sker dels genom att kärnan görs till bärare av generella värden, bland annat som bärare av stadens och regionens attraktivitet och konkurrenskraft, dels genom att hela omvandlingsområdet genom omvandlingsprocessen ska tranformeras från dess nuvarande situation, delvis bestående av en trafik- och industridominerad stadsstruktur, till en blandad stadsbebyggelse med innerstadskaraktär. Dessutom ska stadens kärna, genom omvandlingsprocessen, utvidgas till en ny, större regionkärna, som konstrueras som en sammanhängande enhet i staden, med ett gemensamt inre och med gränser mot omgivningen. Om stadsbyggandet förstås som en process som upprättar och upprätthåller rumsliga värde– och makthierarkier i staden kan det fokus som riktas mot stadens kärna inte ses som en neutral process. Istället är det en process som befäster hierarkier genom att rikta fokus mot ett maktcentrum med innerstaden som norm. Detta sker genom en koncentrering av värde och resurser, samtidigt som möjligheten att stärka andra rumsliga relationer och strukturella samband i staden utesluts.