Utan bra data kan vi inte veta hur stort matsvinnet är

Newspaper article, 2020

Det är hög tid att vi får grepp om resursslöseriet i vår matförsörjning. Därför är det välkommet att en rad aktörer i livsmedelsbranschen och berörda myndigheter har inlett ett samarbete för att halvera matsvinnet till 2030 så som de skriver i sin debattartikel.

I min forskning om matens miljöpåverkan är jag en storkonsument av siffror. Därför uppskattar jag samarbetets fokus på att mäta och rapportera vad och hur mycket som faktiskt slängs i olika led. Märkligt nog råder det brist på tillförlitliga data samtidigt som allmänhet, politiker och näringsliv verkar vara överens om att problemet är stort och måste åtgärdas. Utan data kan vi varken veta hur stort problemet är, hur det ska åtgärdas, eller om vi har nått våra mål.

Det är viktigt att både beslutsfattare och allmänhet får en tydlig och rättvis bild av matsvinnets betydelse jämfört med kostval och andra faktorer som avgör matens miljöpåverkan. Här vill jag lyfta några punkter där det nya samarbetet förhoppningsvis kan förbättra kunskapsläget.

1. Skilj på avfall och svinn. Naturvårdsverkets statistik visar att matavfallet i Sverige år 2018 var 133 kg per person, varav 95 kg eller cirka 70 procent slängdes i hushållen. De här siffrorna låter väldigt stora – mer än ett kilo matavfall per dag för en familj på fyra personer – men man måste komma ihåg att mycket matavfall inte är ”mat” i ordets vardagliga betydelse. Matavfall innefattar förutom köttbullar och bröd till exempel potatis- och citrusskal, kaffesump, slaktrester, svål och ben. En viss andel av matavfallet hade kunnat ätas i något skede, och detta är vad vi kallar för matsvinn. Gränsen
mellan matsvinn och så kallat ”oundvikligt” matavfall är kulturellt betingad och tål förstås att diskuteras, men enligt Naturvårdsverket är drygt 50 procent av hushållens matavfall så kallat oundvikligt.

2. Ange vad som slängs, inte bara hur många kilo. Detta av två skäl. Det första är att gränsen mellan matsvinn och oundvikligt matavfall kan definieras på olika sätt. En nyfiken läsare kan bara problematisera gränsdragningen om krokiga morötter och fiskrens rapporteras separat. Det andra är att ur miljösynpunkt så är en del slöseri värre än annat. Enligt Naturvårdsverket består hushållens matsvinn till cirka 20 procent av uthällt kaffe och te, alltså
mestadels ljummet vatten. Det är förstås ett slöseri att medelsvensson årligen häller ut 10 liter kaffe och te i avloppet, men ur miljösynpunkt är det mycket mer angeläget att minska svinnet av kött och ost.

3. Klargör vad siffrorna betyder. Lika viktigt som själva siffrorna är en detaljerad beskrivning av vad man egentligen har mätt: Gäller det torrsubstans eller våtvikt? Innefattas senor och ben i kategorin kött? Hur har gränsen dragits mellan oundvikligt avfall och matsvinn? Ju fler detaljer som noteras, desto fler möjligheter till relevanta analyser.

4. Problematisera målformuleringen. Målsättningen att halvera matsvinnet är ambitiös och lovvärd. Men om vi bara fokuserar på antal kilo matsvinn finns risken att vi missar de största ekonomiska och miljömässiga vinsterna. Miljöpåverkan är typiskt mindre för ett kilo grönsaker än ett kilo kött, så om restauranger och hemmakök skiftar till mera vegetarisk kost och det visar sig att grönsakssvinnet ökar mer än köttsvinnet minskar, då skulle det samlade matsvinnet öka samtidigt som miljöpåverkan minskar. Det finns möjlighet att räkna fram miljöindikatorer som tar hänsyn till detta, men då måste datamaterialet vara tillräckligt detaljerat på rätt punkter.

Det nya samarbetet för minskat matsvinn kan alltså bli ett utmärkt bidrag till en fördjupad diskussion om matens miljöpåverkan. Låt projektstarten bli ett tillfälle att diskutera dessa grundläggande frågor så har vi chans att få ett datamaterial i världsklass.