From Gone to Gain: Exploring the Scope of Historic Environment Compensation in Planning
Doctoral thesis, 2023
The thesis finds that in law and policy, the provision for compensation is severely inadequate, with environments largely being understood from the natural sciences perspective. This often connotes re-creation and/or relocation of the affected environments. In theory, historic environment compensation is inadequately researched, misunderstood, and often contested. And in practice, there are hardly any precedents for it. Given this background, the thesis fleshes out an understanding of compensation using two cases of large infrastructure projects that affect officially designated historic environments. The primary case is the West Link train tunnel in Gothenburg, Sweden, and the secondary one, the Mumbai Metro, in Mumbai, India.
Findings show the presence of compensation in the West Link and preservation in the Mumbai Metro. Compensation is an additive and change-oriented response. It can take the form of conveying stories through signage, design elements, displaying excavated remains, as well as by creating entirely new public spaces and programmes at the urban scale. This is in contrast to preservation in the Mumbai Metro, which focuses on preserving the physical and visual integrity of the affected historic environment. The responses in the cases also reveal authorised views to varying extents, in the selection of certain historic environment values by experts.
Further, compensation and preservation are heavily mediated by their planning contexts. They emerge through negotiations, are dependent on various institutional and policy frameworks, regulations, multiple actors and their approaches and mandates, and several constraints associated with these. In this context, it is often a challenge to implement more change-oriented approaches to conservation. Nevertheless, compensation offers a dynamic alternative to managing change to historic environments in moments of major urban transformation.
conservation
infrastructure
planning
loss
historic environment
Gothenburg
West Link
compensation
India
Mumbai Metro
Author
Maitri Dore
University of Gothenburg
Den här avhandlingen tar sin utgångspunkt i en förståelse av bevarandepraktik som en ändamålsenlig hantering av förändring snarare än ett motstånd mot förändring. Avhandlingen ämnar därför utforska de möjligheter som kompensation kan erbjuda som ett tillvägagångssätt för att konstruktivt hantera förlusten av kulturvärden i urbana stadsomvandlingsprocesser. Bevarandepraktiken förstås här som beroende av de specifika kulturmiljövärden som är definierade för en plats och hur olika aktörer förhandlar om dessa värden i planeringsprocessen. Kompensation ses som en form av sådan förhandling, och undersökningen sträcker sig över juridiska och politiska aspekter, såväl som teori och praktik, med särskild inriktning på den svenska kontexten.
Inom juridik och policy hanteras kompensation främför allt i relation till naturmiljöer, där åtgärder syftar till att mildra de negativa påverkningar som ett utvecklings- eller byggprojekt kan ha på biologisk mångfald. Att återskapa våtmarker, skogsområden eller vattendrag alternativt flytta djur eller växter är kompensationsåtgärder som betraktas som en sista utväg inom miljöskydd och naturvård. Generellt anses återskapande eller flytt av kulturmiljöer vara om möjligt än mer olämpligt, och i stället förespråkas undvikande av skada eller skademinimering i samband med planering och byggande. Det är sällsynt att kompensation för potentiell negativ påverkan på historiska eller kulturella värden uttryckligen hanteras. Det finns dock försök från myndigheter att definiera nya metoder inom kulturmiljöplanering, såsom ”stärkande åtgärder”, vars innebörd sträcker sig bortom strikt materiell bevarande eller skademinimering.
Teoretiskt sett är begreppet och tillämpningen av kompensation inom kulturmiljöplanering relativt nytt. Samtidigt som ett utforskande pågår, är förståelseramen till stor del beroende av de metodologiska angreppssätt som gäller för kompensation av naturmiljöer. Enligt ett synsätt innebär kompensation ett skapande av nya objekt eller miljöer, enligt ett annat tolkas det som förflyttning av värden. Kulturvärden har en central roll i den teoretiska förståelsen av kompensation som fenomen, även om sambanden mellan påverkade eller förlorade kulturvärden och skapandet av nya värden inte alltid är självklara. Vissa teoretiska diskussioner om kompensation fokuserar mer på att underlätta planeringsprocesser än på att berika kulturmiljöer.
I praktiken är kompensation en del av det spektra av möjliga handlingsalternativ som kan implementeras inom omfattande stadsplaneringsprocesser. Avhandlingen utvecklar ett analytiskt verktyg för att kartlägga detta spektrum, som sträcker sig från de minst förändringsinriktade till de mest förändringsinriktade angreppssätten. Detta görs baserat på två fallstudier, med fokus på hanteringen av kulturmiljön i planeringen och byggandet av Västlänken i Göteborg respektive Mumbai Metro, i Mumbai. De åtgärder för kulturmiljön som åberopas i planeringen av Mumbai Metro handlar om ett traditionellt materiellt bevarande, medan den typ av åtgärd som åberopas i Västlänken ligger i den mest förändringsorienterade delen av spektrumet. Här syns kompensation av kulturmiljövärden handla om stärkande och skapade åtgärder, som varierar i skala och innehåll. Dessutom kommer kompensation ibland till uttryck i form av ”storytelling”, den process som handlar om att berätta en historia eller skapa en narrativ upplevelse för att kommunicera stadens historia på ett engagerande sätt. Därtill kommer kompensation till uttryck, även om det är något begränsat, som ”storyreading”, det vill säga som en strategi för att bevara den historiska rumsliga förståelsen genom att bibehålla kulturmiljöns visuella sammanhang. Sammantaget framträder kompensation som ett antal handlingsalternativ som kontrasterar mot ett strikt bevarande av fysisk och estetisk integritet.
Spektrumet av handlingsmöjligheter, och de val som aktörer gör mellan kompensation och strikt materiellt bevarande av kulturmiljövärden, reflekterar de värderingar som experter har och som har en dominerande inverkan på andra värderingar inom ramen för formell planering. Dessa handlingsalternativ avspeglar också hur kulturmiljöfrågan är djupt integrerat med andra planeringsfrågor och processer, som överlappar i tid och rum. Värdeförhandling sker kontinuerligt och ett antal kulturarvsrelaterade diskurser mobiliseras i processen. Hanteringen av kulturmiljön, oavsett om det sker genom kompensation eller strikt materiell
bevarande, utgör endast en del av planeringsfrågorna. Dess utfall är beroende av
en mångfald aktörer med olika tillvägagångssätt, varierande institutionella och
politiska ramar, olika juridiska ramverk och en mängd olika medföljande
utmaningar.
Compensation is found to be inadequate in law, policy, and theory. In practice, as the West Link shows, it can be a creative and change-oriented response. It can take the form of conveying stories about the old city through signage, design elements, displaying excavated remains, as well as creating entirely new urban spaces and programmes. The response found in the Mumbai Metro is one of physical preservation of the affected historic environment. Both compensation and preservation are largely steered by experts who interpret the historic environment. The responses are further entangled in complex planning processes, and therefore mediated by institutional and regulatory frameworks, a range of actors and approaches, and several constraints. Against this background, change-oriented conservation is often a challenge. Nevertheless, compensation offers a dynamic alternative to managing the loss of historic environments in moments of major urban transformation.
Subject Categories
History and Archaeology
Other Social Sciences not elsewhere specified
ISBN
978-91-7963-151-2
Doktorsavhandlingar vid Chalmers tekniska högskola. Ny serie
Publisher
University of Gothenburg