Att lära sig träna: Riksidrottsgymnasiernas roll i längdskidåkningens träningsutveckling

Forskningsprojekt, 2018 – 2019

Riksidrottsgymnasierna (RIG) är ett av de viktigaste verktygen för att fånga upp och utveckla unga idrottstalanger. En historisk undersökning av hur dessa institutioner byggts upp och utvecklats, samt deras träningsideologi, behövs för att kritiskt utvärdera och utveckla verksamheten i dag. Införandet av RIG i början av 1970-talet (efter SOU 1969:29), där längdskidåkningen var med från start, var en viktig del i vetenskapliggörandet av svensk konditionsidrott. RIG var ett led i en sportifiering (Svensson 2016, Yttergren 1996, Goksøyr 1988, Guttmann 1978) där själva syftet med utbildningen var idrott. Idrotten gick gradvis från medel till mål, och den processen är viktig att studera för att förstå hur relationen mellan idrott och forskning har förändrats.

Vilken roll har RIG haft i vetenskapliggörandet av träning inom längdskidåkningen? Hur och varför fick RIG sin starka ställning (Uebel 2006)? Vilken syn på träning och kunskap ledde fram till etablerandet av dessa miljöer? RIG:s träningsprogram är en god indikator på hur träningen inom längdskidåkning och konditionsidrott generellt har utvecklats de senaste 40 åren.

RIG är också intressanta ur ett genusperspektiv. Hur såg läroplanerna ut vad gällde träningsinnehåll och mängd för manliga respektive kvinnliga talanger? Hur artikulerades könsdifferentiering rent allmänt inom uthållighetsidrottens och längdskidåkningens träningsfilosofi? Även teknikens och landskapets roll är intressant. Hur har ny teknik påverkat träningsupplägg och landskapets roll i träningen?