Förbättrad riskbedömning av båtbottenfärger

Report, 2020

Ett obehandlat båtskrov riskerar att snabbt bli beväxt av tusentals olika växt- och djurarter. Detta så kallade påväxttryck varierar stort mellan olika vattenområden och är t.ex. lägre i Östersjön än vad det är i Kattegatt. Påväxten ökar friktionen mellan skrov och vatten vilket gör att båten går
långsammare. För att bibehålla samma fart krävs en högre bränsleförbrukning vilket leder till ökade luftutsläpp. För att förhindra påväxt målas oftast fritidsbåtsskrov med giftig, biocidinnehållande båtbottenfärg, även kallade antifoulingfärg. Dessa färger är designade att läcka biocider till det
omgivande vattnet och skapar därigenom en hög koncentration av biociden vid gränsskiktet mellan skrov och vatten vilket förhindrar att påväxtorganismer kan fästa till båtskrovet. Färger som innehåller och läcker biocider måste tillståndsprövas innan de får lanseras på marknaden inom
Europeiska Unionen (EU). I denna tillståndsprövning måste färgtillverkaren genomföra en miljöriskbedömning av färgen för att visa att läckaget av biocider inte ger oacceptabla risker för miljön.
Vid miljöriskbedömningen är läckagehastigheten av biocider från färg till vatten den viktigaste parametern, vilken styr om produkten kommer få ett godkännande för användning eller ej. I dagsläget används två olika standardiserade tekniker för att bestämma läckagehastigheter, en laborativ och en matematisk. Vid en jämförelse med andra fältmetoder har dock dessa metoder visat sig ha begränsad förmåga att prediktera läckagehastigheter. Med en ny metod, baserad på röntgenflourescens (XRF), kan läckagehastigheter från olika färger bestämmas på ett snabbt och enkelt sätt. Genom att måla paneler med färger innehållande olika koncentrationer av koppar och zink kan metoden först användas för att mäta mängd metaller som finns i det målade färgskiktet.
Därefter kan panelen antingen sänkas ned i olika hamnar eller fästas på skrov och efter en viss tid i vatten åter analyseras med XRF. Genom att mäta med XRF-metoden före nedsänkandet och sedan efter en viss tid i vatten, får man information om hur mycket koppar och zink som läckt ut från
färgen till havsmiljön.