Stärkt civil- och militär förmåga att analysera och modellera effekterna av en kris inom folkhälsoområdet

Forskningsprojekt, 2023 – 2024

Under många år har såväl forskningsgrupper som myndigheter arbetat med pandemi-modellering, det vill säga att modellera en möjlig spridning av smittsamma sjukdomar, med och utan olika motåtgärder.
Modeller har bland annat utarbetats för spridning av smittämnen som smittkoppor, influensa, ebola och under senare tid, covid 19. Modellerna har använts framförallt för att förstå spridningsdynamiken och möjliga förlopp i syfte att planera för en adekvat och effektiv beredskap för utbrott, men även för att användas som stöd för beslut under pågående utbrott. Detta gjordes t ex vid ebolautbrottet i Västafrika 2014-2016 i syfte att löpande bedöma behoven av olika typer av smittskyddsåtgärder.
Folkhälsomyndigheten har succesivt utvecklat sin kompetens och sina resurser för att modellera utvecklingen, och effekterna, av spridning av olika smittämnen i befolkningen. Modellerna har framförallt använts som beslutsstöd rörande vilka förberedande åtgärder som ska vidtas vid beredskapsplanering, men även för att, ex post, utvärdera effekter av insatta åtgärder i syfte att utvärdera och lära. Under covid-19 pandemin har myndighetens modelleringsverksamhet expanderat och utvecklats snabbt. Scenarier över den kommande utvecklingen har regelbundet tagits fram, som stöd för regeringen och för regionerna, för att bedöma behoven av fortsatta smittskyddsinsatser och planera sina vårdresurser. Samtidigt har flera andra grupperingar och enskilda forskare vid olika universitet och i vid olika regioner tagit fram egna modeller för både regional och nationell spridning. Under åren 2020 till 2022 har det förekommit viss dialog mellan de olika aktörerna som arbetat med modellering, både nationellt och internationellt, och särskilt mellan ansvariga myndigheter i de nordiska länderna. I de perioder då myndighetens arbete varit som mest intensivt, när regering och regioner efterfrågat scenarier brådskande, har det varit i princip omöjligt att samverka med andra grupperingar i den omfattning som vore önskvärt. Dialogen med sådana grupper, inom framförallt akademin, har nu äntligen kunnat intensifieras då vi alla ser ett behov av bättre samarbete. Ett samarbete som behöver struktureras i förväg för att kunna fungera i ett akut skede. Utöver att säkerställa strukturer för samarbete ser vi att samarbetet rent konkret kommer resultera i nya robusta och effektiva modeller som kan användas nationellt vid kriser, inklusive vid höjd beredskap.
Folkhälsomyndighetens modelleringsarbete sker intradisciplinärt, i den operativa gruppen ingår deltagare från olika avdelningar och enheter med olika kompetens. Utöver personer med en bakgrund inom matematik, systemvetenskap, statistik ingår personer med läkarkompetens, och med expertis inom vaccin, mikrobiologi och hälsoekonomi. Under den pågående pandemins gång har modellen kommit att bli mer komplex då olika virusvarianter, vaccintyper och antal doser inkluderats. En förståelse för modellens funktion, komplexitet och begränsningar tar tid att bygga upp varför det inte är enkelt att ersätta medlemmar i den operativa gruppen. Den kompetens som visat sig svårast att ersätta är inom systemutveckling och programmering, där det i praktiken visat sig mycket svårt att lära upp nya personer att ta över en redan komplex modell. Detta gör modelleringsarbetet känsligt och
personberoende.. Samarbete med andra aktörer, framförallt inom akademin i Sverige och systermyndigheter i de nordiska länderna, har hittills varit begränsat till visst kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Samarbetet har inte bidragit till att stärka myndighetens och nationens förmåga. En sådan förmågestärkning kräver att flera aktörer samarbetar kring utveckling och drift av modeller, i syfte att minska personberoende men också för att få en större bredd av modeller som ger ett större beslutsunderlag.
Resultaten från modelleringar kan förstås bidra betydligt bredare i samhället än de gjort under pandemin, vi ser att modellering på olika sätt kan bidra till ett stärkt totalförsvar. Utöver att använda resultaten från modellering som ett beslutsstöd där alternativa interventioner och utvecklingar jämförs, kan modellering utgöra ett stöd för kommunikation och lärande om komplexa processer, inklusive hypotesprövningar.
Syftet med det föreslagna samverkansprojektet är att öka den nationella förmågan till modellering av smittsamma sjukdomar av pandemisk karaktär. I projektet skulle dels teknikerna och metoder för modellering utvecklas, inte minst genom att tillvarata de erfarenheter som ingående aktörer fått under pandemin. Modelleringen och de färdiga modellerna av olika beskaffenhet och med olika fokus kan därefter tillämpas för olika ändamål. En civil-militär samverkan ger förutsättningar för att civila myndigheter kan bygga upp en förståelse och därmed utveckla förmågan att ge stöd åt Försvarsmakten. Som tidigare nämnts skulle ett utvecklat samarbete på sikt stärka tillgången till nationella resurser under en kris genom att tillgängliggöra expertis från andra verksamheter, som till exempel universitet och regioner. Erfarenheterna från pandemin talar för att ett faktiskt samarbete i ett akut skede kräver en hel del förarbete, annars blir det inte funktionellt när det väl behövs tillämpas.