Bidrag till handlingsplan för havsbaserad vindkraft i Sverige - För säkrad eltillförsel, stabiltklimat och industriell utveckling

Rapport, 2015

Världen behöver ställa om produktionen av el till ett system med inga eller ringa utsläpp av växthusgaser. Både Världsbanken (2014) och International Energy Agency (IEA, 2013) varnar i starka ordalag för en temperaturhöjning långt utöver 2 grader vilket understryker betydelsen av en politik som säkerställer att en omvandling sker i tid. Till utmaningen läggs åldrande kärnkraftverk samt en förväntad ökad efterfrågan på el inom transportsektorn och för att ersätta gas för uppvärmning. En teknik som EUkommissionen har stora förväntningar på, och som främst britter, tyskar och danskar investerar mycket i, är havsbaserad vindkraft. I detta bidrag argumenterar vi för att Sverige bör följa dessa länder och bygga ut den havsbaserade vindkraften som ett komplement till andra tekniker som använder förnyelsebara energikällor. Vi diskuterar även vilka hinder som måste överbryggas för att en utbyggnad skall ske i tid och åtgärder som kan vidtas för att säkra en utbyggnad. Sveriges potential är stor. Om 3 000 km2 används för havsbaserad vindkraft, 5 MW installeras per km2 och kraftverken har 40 % kapacitetsfaktor, blir årsproduktionen drygt 50 TWh. Många företag har sett denna potential och projekt som befinner sig i olika delar av tillståndsprocessen skulle kunna producera 26 TWh. I debatten argumenteras emellertid ofta att nya investeringar i förnybar energiteknik inte behövs då i) Sverige har en nettoexport av el och ii) vi med lätthet uppfyller 2020 målen. Denna tidshorisont är emellertid för kort jämfört med de långa ledtider som finns i utbyggnaden av ny kapacitet och vi kan inte heller betrakta Sverige som en isolerad ö. Vi måste istället blicka framåt några decennier och ut mot övriga EU när vi analyserar önskvärdheten av att investera i havsbaserad vindkraft. Vi uppmärksammar då risken att det kan uppstå ett större produktionsgap i Sverige. Även för Nordpool-området finns denna risk och för EU som helhet är det förväntade produktionsgapet mycket stort. En utbyggd havsbaserad vindkraft kan bidra till att säkerställa att Sverige och Nordpoolområdet får ett kraftsystem som kan leverera omfattande mängder el till rimliga priser när de åldrande kärnkraftverken läggs ner. Potentialen är så stor att Sverige även kan ge ett viktigt bidrag till att uppnå EU:s klimatmål genom en ökad elexport. Detta bidrag skall inte ses som att vi blir ”världens samvete” utan förenas med nya affärsmöjligheter då Sverige synes kunna producera havsvindel till en låg kostnad i förhållande till installationer i Nordsjön. Detta är det starkaste skälet till en utbyggnad i Sverige och ett utnyttjande av denna svenska komparativa fördel passar väl in i EUs tankar om en Energiunion. Det är tänkbart att en kapacitet att producera 30 TWh havsbaserad vindel kan finnas på plats i Sverige år 2035. För att möjliggöra nödvändiga investeringar måste dock en rad hinder överbryggas. Det viktigaste hindret är brist på incitament att investera och det behövs ett styrmedel som på ett trovärdigt sätt leder till de omfattande investerin