Partiformning för lågomsatta artiklar

Artikel i övrig tidskrift, 2007

Ett av lagerstyrningens grundproblem är att bestämma lämplig orderstorlek för att fylla på lager. Sedan många år finns det ett stort antal metoder som kan användas för att be-räkna i någon mening optimala orderstorlekar. Den mest kända och använda metoden är Wilsons formel som precis som de flesta övriga bygger på antagandet att efterfrågan är kontinuerlig. I sammanhang med lågfrekvent efterfrågan, dvs vid så kallad lumpy de-mand, är efterfrågan diskret och därför detta antagande inte särskilt rimligt. Ett typiskt exempel där sådan efterfrågan förekommer är vid reservdelsförsäljning. De metoder som utgår från diskreta behov, exempelvis metoden Lägsta enhetskostnad är inte heller användbara eftersom de bygger på tillgång till information om diskreta behov framåt i tiden, exempelvis i form av reservationer eller nedbrutna behov från överliggande struk-turnivåer i en produkt med hjälp av materialbehovsplanering. Mot denna bakgrund av detta förhållande är det av intresse att studera i vilken utsträck-ning existerande metoder kan modifieras och nya metoder utvecklas så att man får en bättre överensstämmelse mellan de antagande som bakomliggande modellerna bygger på och verklighetens förhållanden. Syftet med det projekt som avrapporteras här är att modifiera existerande metoder och utveckla nya så att man får en bättre motsvarighet mellan de modellantaganden som metoderna bygger på och verkligheten. Det är också att testa metodernas förmåga att ge rimligt optimala orderstorlekar med hjälp av simule-ring. Fyra olika partiformningsmetoder har utvecklats och testats. Resultaten av testerna visar att en modifierad och kompletterad Lägsta enhetskostnadsmetod ger klart bäst resultat och att skillnaderna relativt simulerat optimal orderstorlek endast är enstaka procent. Wilsons formel kan betraktas som näst bäst men ger påtagligt för små orderstorlekar jämfört med de med simulering beräknade optimala, i genomsnitt cirka 25 % över alla efterfrågestrukturer och förhållanden mellan ordersärkostnad och artikelpris. Om av olika anledningar metoden Lägsta enhetskostnad inte kan användas och man därför vill använda Wilsons formel bör de beräknade orderstorlekarna ökas med i snitt storleks-ordningen 25 %. Att öka de beräknade kvantiteterna är speciellt väsentligt när artikel-priset är högt i förhållande till ordersärkostnaden och det är fråga om få uttag per år re-spektive stora kvantiteter per kundorder.