Civil beredskap, krisberedskap och resursfördelning - En kunskapsöversikt om inkludering och mångfald

Rapport, 2024

Sveriges civila beredskap består av krisberedskap och civilt försvar, vars gemensamma mål är att stärka landets motståndskraft vid kris och krig för alla invånare med hänsyn till människors olika behov. Det svenska krishanteringssystemet bygger på ansvars-, närhets- och likhetsprincipen, vilket innebär fördelat ansvar mellan många aktörer, där även den enskilde individen förväntas ha beredskap att klara sig själv.
Syftet med denna kunskapsöversikt är att beskriva resursfördelning, inkludering och mångfald inom den svenska civila beredskapen, med fokus på krisberedskap. Hela befolkningens möjligheter att tillgodogöra sig beredskapen beaktas, men fokus finns på sårbara grupper, som personer med funktionsnedsättningar, annan kulturell bakgrund och modersmål än svenska, äldre och unga. De frågeställningar som bearbetats har handlat om ansvars-och resursfördelning, åtgärder för att möta behov hos befolkningen samt vilka inkluderande och exkluderande processer som finns när det gäller krisberedskap. Även förhållanden internationellt har berörts.
Kunskapsöversikten omfattar en syntes av vetenskaplig litteratur, rapporter från relevanta myndigheter och organisationer, webbsidor samt mastersuppsatser. Även resultat från pågående forskningsprojekt med fokus på inkludering, mångfald och civilsamhället vid kris presenteras. Litteraturunderlaget har tagits fram våren 2024 genom sökningar i databaser och på webben med hjälp av kombinerade sökord relaterade till översiktens frågeställningar. Även refererad litteratur i källorna har bedömts för eventuell relevans. Detta har inneburit en utvecklad och itererad sökstrategi över tid.
 
Resultatet är uppdelat i följande kategorier; ansvars- och resursfördelning inom civil beredskap, risk- och krisinformation, kunskap och engagemang hos civilbefolkningen, personer med funktionsnedsättningar och krisberedskap, äldre, barn och unga, personer med annan kulturell eller språklig bakgrund, universell design och tillgänglighet, inkluderande och exkluderande processer i civil beredskap samt internationell erfarenhet av krisberedskap för sårbara grupper. I diskussionen ingår analys av ansvars- och resursfördelning, risk- och sårbarhetsanalyser, krisberedskap för sårbara grupper och hur de kan vara en resurs, risk- och krisinformation samt civilsamhället som resurs i krisberedskapen.
 
En sammanfattande analys av resultatet visar att efter Covid-19-pandemin, kriget i Ukraina och klimatrelaterade kriser har civil beredskap och specifikt krisberedskap blivit mer aktuellt och betydelsefullt i Sverige. Medvetenheten har också ökat kring att hela befolkningens möjligheter, olikheter och behov måste beaktas. Sårbara grupper inkluderas mer idag än tidigare, men tendenser till omhändertagande finns i stället för att stärka gruppernas förmågor. I risk- och sårbarhetsanalyser är det nödvändigt att beakta människors olika kapacitet och begränsningar för att undvika generaliseringar och stereotyper. Det är mycket viktigt att stärka de enskilda medborgarnas ansvarstagande, kunskap och attityder till egenberedskap så att så många som möjligt kan klara sig själva om samhällsfunktioner är påverkade, tillfälligt slås ut eller behöver omfördelas för att hjälpa andra. De senaste åren har utbildningsmaterial och informationsbroschyrer utvecklats för att främja egenberedskap och sprida viktig information till invånare men ytterligare insatser behövas. Det är avgörande att förse alla medborgare, inklusive grupper med kognitiva nedsättningar, språksvårigheter och annan kulturell eller språklig bakgrund, med enkel, relevant och tillgänglig risk- och krisinformation för att underlätta förståelse och korrekt agerande vid kris. Social tillgänglighet är viktigt för att säkerställa att information når och förstås av alla, särskilt i områden med kulturellt utanförskap och socioekonomiska utmaningar. Digital kommunikation kan vara en utmaning för personer med svag digital kompetens eller begränsad tillgång till teknik, vilket kräver alternativa tillvägagångssätt för att säkerställa tillgänglighet.
 
Civilsamhället är en viktig resurs inom den civila beredskapen, men det finns osäkerhet kring hur resurserna kan användas på bästa sätt. Avsaknaden av tydliga rollbeskrivningar för civilsamhälles-organisationer kan leda till oklarheter på både nationell och lokal nivå. Lokala organisationer har en stark vilja att bidra till krisberedskapen, men kan ha svårt att mobilisera resurser och personal snabbt på grund av bristande finansiering och forum för effektiv involvering. Goda relationer och lämpliga kontaktytor mellan yrkesgrupper inom krisberedskap och civilsamhällets organisationer medför stora fördelar. Att involvera personer med funktionsnedsättningar och deras intresseorganisationer som aktiva aktörer, resurser och medskapare snarare än passiva mottagare av hjälp är en viktig del för att förstärka samhällets förmåga att hantera kriser. Dessa grupper har unik kompetens, insikt i problem som kan uppstå och hur de kan lösas. Dessutom kan anpassningar som görs för denna grupp medföra att beredskapen blir mer tillgänglig även för alla andra. Avslutningsvis har analysen visat att det finns en brist på mer omfattande och djupare forskning kring inkludering av sårbara grupper och civilsamhället i krisberedskapen i Sverige jämfört med krisdrabbade länder internationellt. Sverige kan dock dra nytta av andra länders erfarenheter för att utveckla krisberedskapen och stärka samhällets förmåga att hantera kriser.
 
Avslutningsvis föreslås ett antal åtgärder som kan bidra till att stärka den civila beredskapen och specifikt krisberedskapen. Dessa är att (1) öka kompetensen om sårbara grupper för yrkesgrupper som arbetar med krisberedskap, (2) involvera äldre som resurser i krisberedskapen, (3) stärka engagemanget för egenberedskap bland civilbefolkningen, (4) involvera civilbefolkningen i att testa och utvärdera beredskapsplaner och krisinformation och (5) tillgänglighetsanpassa krisinformation och fysiska miljöer rätt från början.
 
Genom att utgå från de föreslagna åtgärderna presenteras också ett antal områden där kunskapsluckor finns för vidare forskning. För varje område har också ett antal intressanta frågeställningar formulerats. Följande områden föreslås:

•      Stärkt engagemang för egenberedskap hos civilbefolkningen
•      Ökad förståelse och lösningar för sårbara gruppers behov vid kris
•      Äldres beredskap och medverkan som aktiva resurser vid kris
•      Ökad tillgänglighet för risk- och krisinformation
•      Internationella lärdomar om sårbara grupper och kris