Statens roll för klimatomställning i processindustrin: Utmaningar och möjligheter för socioteknisk omställning i svensk industri för framställning av järn- och stål, cement, raffinaderiprodukter och kemikalier

Rapport, 2019

Under de senaste åren har takten och ambitionsnivån i klimatarbetet höjts vilket bland annat resulterat i det internationella Parisavtalet och ett nationellt klimatmål - om att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. För att nå dessa ambitiösa mål krävs omfattande samhällsförändringar inom alla sektorer inte minst industrin som i Sverige står för drygt 30% av växthusgasutsläpp. Framställning av järn- och stål, cement, raffinaderiprodukter och kemikalier orsakar den största delen av dessa utsläpp. Under de senaste decennierna har olika åtgärder genomförts för att minska dessa utsläpp, men med undantag för pappers- och massaindustrin är växthusgasutsläpp i stort sett på samma nivå som 1990. För att nå målen krävs en helt annan utveckling än vad som skett de senaste decennierna - mycket kraftiga utsläppsminskningar måste ske på mycket kort tid. Regeringen har givit Energimyndigheten i Uppdrag att genomföra innovationsfrämjande insatser för att minska processindustrins utsläpp av växthusgaser (N2016/06369/IFK). Inom ramen för detta regeringsuppdrag har forskningsinstitutet RISE, Chalmers och Jönköpings Internationella Handelshögskola fått ett uppdrag som syftar till att ta fram ett kunskapsunderlag om hur staten och andra aktörer kan stimulera en omställning mot kraftigt minskade växthusgasutsläpp inom svensk processindustri. Rapporten är avgränsad till analyser av de processindustrier som står för störst andel fossila växthusgasutsläpp i Sverige: järn- och stålindustrin, cementindustrin, raffinaderiindustrin och kemiindustrin. För varje industri analyseras några exempel på tekniska alternativ (i denna rapport kallade omställningsalternativ) som kan leda till en omställning i form av sänkta processutsläpp av fossila växthusgaser. Analyserna utgår från ett sociotekniskt systemperspektiv på omställningar av industrier. Det innebär att teknisk förändring ses i ett större sammanhang, där tekniska system, aktörsstrukturer och institutioner utvecklas tillsammans i en iterativ process som kännetecknas av lärande och experimenterande men också betydande trögheter. Baserat på analyserna rekommenderas specifika åtgärder som stimulerar kunskapsutveckling och marknadsutveckling av omställningsalternativ på nationell och europeisk nivå inom de fyra industrierna. Baserat på en analys av fyra relevanta omställningskategorier som kan bidra med betydande utsläppsminskning inom rimlig tid och är mer eller mindre relevanta för alla industrier - biobaserade insatsvaror, återvunnen insatsvara samt koldioxidavskiljning och uppgradering - rekommenderas även fem generella åtgärder: (1) fortsatt och ökat forskning-, utveckling- och investeringsbidrag för att möta behov av kunskap och uppskalningsstöd, (2) ökad data och transparens relaterat till råvarors tillgänglighet och nytta, (3) tydliga, långsiktiga och jämförbara hållbarhetskriterier, (4) utveckling av en nationell färdplan för industrin och (5) offentlig upphandling på nationell och europeisk nivå som också kan stimulera utveckling av en tillräckligt stor nischmarknad. Vi rekommenderar även riktade åtgärder för specifika omställningskategorier så att inte bara inkrementella alternativ som inte kan uppnå den radikala utsläppsminskning som krävs stimuleras. Sammanfattningsvis krävs ett tydligt ledarskap både inom politiken och inom industrin för att lyckas med en klimatomställning i processindustrin. Industrin måste våga gå före inom sina respektive branscher och satsa på ett eller par nyckelalternativ och statem behöver ta ansvar för att en variation av lösningar utvecklas parallellt, genom att stimulera utveckling och implementering av inkrementella förbättringar i industrin samtidigt som nödvändiga förutsättningar skapas för att realisera flera av nyckelalternativen.