Hållbarhetsanalys i avhjälpandeprocessen för förorenade områden - Principer och lärdomar från forskningsprojektet SAFIRE

Report, 2022

Forskningsprojektet SAFIRE genomfördes under åren 2015–2018. Projektets övergripande syfte var att utvärdera hur hållbarhetsbedömningar kan förbättra effektiviteten vid avhjälpande av föroreningsskador vid förorenade områden i Sverige. Bakgrunden till projektet var bland annat den låga saneringstakten i landet, de ofta höga kostnaderna för avhjälpande åtgärder samt åtgärdernas negativa effekter. Ett viktigt moment i avhjälpandeprocessen är att identifiera det åtgärdsalternativ som är bäst och det är rimligt att denna bedömning baseras på hållbarhet, vilket är det synsätt som tillämpats i forskningsprojektet. I arbetspaketet WP3, Incorporation of sustainability assessment in the remediation process, har lärdomarna från bland annat fallstudier använts för att utvärdera hållbarhetsanalysernas roll i avhjälpandeprocessen. Resultatet av detta arbete presenteras i denna rapport.

En viktig slutsats är att arbetet med hållbarhetsanalyser måste komma in tidigt i avhjälpandeprocessen, redan i inledningen av huvudstudien, och hållbarhets­aspekterna bör återspeglas i de övergripande åtgärdsmål som formuleras. Som exempel måste de övergripande åtgärdsmålen lägga en grund för återfyllnadsmassornas kvalitet vid schaktsaneringar, så att en fungerande markmiljö återskapas.

En annan slutsats är att det krävs ett iterativt arbetssätt för att en hållbarhetsanalys ska bli framgångsrik. Det innebär att det kan vara nödvändigt att backa till tidigare moment för att modifiera åtgärdsalternativ och samla in kompletterande information. Utgångs­punkten i arbetet ska vara att den riskreduktion som krävs ska uppnås på ett så hållbart sätt som möjligt. Det gäller att vara observant på att samtliga efterbehandlingsalternativ verkligen uppfyller kravet på riskreduktion.

För flera moment i huvudstudien behöver vägledningar tas fram, med fokus på hållbarhet. Detta gäller bland annat hur övergripande åtgärdsmål formuleras och hur en åtgärdsutredning bör utformas. Tydligare vägledning i dessa och liknande frågor kan i förlängningen bidra till mer hållbara efterbehandlingsåtgärder.