Ett nygammalt upplösningskoncept för cellulosa med nyupptäckt styrka - kall NaOH(aq) med CO2 som derivatiseringsresurs
Forskningsprojekt , 2017 – 2021

Vår konsumtion av textil ökar i takt med att befolkningen på jorden växer. Ett samhälle som präglas av hållbar utveckling kan varken producera mer bomull eller oljebaserade fibrer för att möte denna ökning, utan bör istället söka utnyttja skogen som en stor förnyelsebar resurs samt utveckla effektiva återvinningsprocesser för textila fibrer. Omvandling av vedcellulosa till textila fibrer är dock en utmaning då den kräver att den nativa cellulosans struktur – med dess komplexa morfologi och övermolekylära organisation – löses upp till individuella cellulosamolekyler som sedan omformas till långa flexibla textila fibrer.

Idag finns det ett fåtal industriella processer som möjliggör denna omformning. Tyvärr är de varken särskilt miljövänliga eller kostnadseffektiva och erbjuder endast ett begränsat utbud av fiberegenskaper. För en bredare användning av vedbaserad textil krävs det nya processlösningar som ska bygga på nya hållbara upplösningskoncept för cellulosa och erbjuda en bredare palett fiberegenskaper.

Speciellt tilltalande är användning av det billiga och miljövänliga vattenbaserade kallalkali-systemet (kall vattenlösning av natriumhydroxyd) som trots sin enkelhet och sin långa historia inom cellulosakemin fortfarande innebär många kunskapsluckor och processutmaningar. Under årens lopp har flera sätt att förbättra cellulosans löslighet i kallalkali-systemet undersökts. Bland de äldsta är kemisk omvandling av cellulosans nativa struktur till lösliga derivat som under omformning av upplösta cellulosakedjor till textila fibrer återgår till polymerens ursprungliga struktur. Den utnyttjas i viskostillverkning men är baserad på giftiga reagens svåra att hantera på ett hållbart sätt.

Kan det giftiga derivatiseringsreagenset ersättas med något så harmlöst och rikligt förekommande i en kallalkalilösning som koldioxid från luft? Koldioxid från luft löses, nämligen, upp i betydliga mängder i en kall alkalisk vattenlösning tack vare hög löslighet vid låga temperaturer och hög alkalinitet. Kan denna rikedom på koldioxid utnyttjas för att göra kallalkali till ett bättre upplösningssystem för cellulosa? I det här forskningsprogrammet föreslår vi användning av en speciell grupp molekyler, så kallade organiska superbaser, med förmågan att bygga in koldioxid i cellulosa och omvandla den till lösliga cellulosakarbonater. Denna omvandling är reversibel och innebär att en återaggregering av de upplösta cellulosakedjorna kan åstadkommas genom att tvinga reaktionen år andra hållet genom att exempelvis strypa tillgång till koldioxid. Detta innebär att omformning av upplösta cellulosakedjor till nya materialstrukturer kan genomföras utan tillsats av externa lösningsmedel eller reagens (vilket vanligtvis är fallet). Detta innebär också en utmärkt möjlighet att styra återaggregeringssteget och därigenom påverka materialegenskaperna hos det ”återaggregerade materialet” (oftast i form av spunna textila fibrer). En ytterligare möjlighet att påverka dessa egenskaper är att ta vara på förmågan hos cellulosakarbonater att själv-tvärbinda och därigenom inverka på materialets styrka och porositet.

 

Deltagare

Merima Hasani (kontakt)

Docent vid Chalmers, Kemi och kemiteknik, Kemiteknik, Skogsindustriell kemiteknik

Anette Larsson

Professor vid Chalmers, Kemi och kemiteknik, Tillämpad kemi, Anette Larsson Group

Beatrice Swensson

Doktorand vid Chalmers, Kemi och kemiteknik, Kemiteknik, Kemisk reaktionsteknik

Finansiering

Formas

Finansierar Chalmers deltagande under 2017–2019

Relaterade styrkeområden och infrastruktur

Hållbar utveckling

Drivkrafter

Mer information

Senast uppdaterat

2018-09-17