Nationella utsläppsmål utifrån Parisavtalet och internationella rättviseprinciper – analys av Sveriges territoriella klimatmål

Rapport, 2022

Parisavtalets temperaturmål och målsättningar gällande utsläppsminskningar ska uppnås med hänsyn tagen till rättvisa, hållbar utveckling och att utvecklingsländer behöver tid för att vända sina respektive utsläppskurvor nedåt. Det finns dock ingen konsensus kring hur de temperaturmål som beskrivs på global nivå i Parisavtalet bör översättas till nationella utsläppsminskningsmål. Den här rapporten avser att översiktligt beskriva några av de fördelningsmetoder och fördelningsprinciper som kan användas för att fördela det globala utsläppsutrymmet över världens länder samt ge illustrativa exempel på hur Sveriges utsläppsutrymme påverkas.

Utsläppsscenarier presenterade i IPCC:s sjätte utvärderingsrapport som kan anses vara i linje med Parisavtalet ger netto-utsläppsnivåer år 2050 på som högst 2,5 ton och som lägst minus 1,1 ton koldioxid per person i snitt på global nivå (exkl. utsläpp av andra växthusgaser). Spannet beror både på hur Parisavtalets mål tolkas och hur vi tar oss dit. Nivån kan jämföras med de globala genomsnittliga utsläppen av koldioxid på 4,7 ton koldioxid per person och de svenska genomsnittliga utsläppen om 4,0 ton koldioxid per person, båda för år 2019 (exkl. utsläpp och upptag i skog och mark). Summerat från och med år 2022 och framåt återstår ett globalt utsläppsutrymme (s.k. koldioxidbudget) på 420 miljarder ton koldioxid för att begränsa medeltemperaturökningen till 1,5°C med 50% sannolikhet. Hur bör detta utrymme fördelas på världens nationer? Det finns ett antal fördelningsprinciper för att göra det. En intressant sådan är att ta hänsyn till det historiska ansvaret genom att uppnå jämlika kumulativa utsläpp per person över tid.

Om det historiska ansvaret börjar exempelvis 1980 så skulle koldioxidbudgeten för Sverige vara 137 miljoner ton koldioxid och nollutsläpp behöva uppnås 2028 om Sverige minskar utsläppen linjärt från dagens nivå. Ett historiskt ansvar som börjar vid 1990 och 2000 innebär att utsläppen behöver nå noll omkring 2039 respektive 2048 (och ger en koldioxidbudget om 360 respektive 539 miljoner ton). Den svenska koldioxidbudgeten blir 563 miljoner ton koldioxid och netto-noll vid 2050 vid en fördelning av det globala utsläppsutrymmet enligt jämlika utsläpp per person och år. Alla budgetar motsvarar perioden från och med 2022 och framåt. I enlighet med svenska utsläppsmål beaktas här inte eventuella nettoupptag av koldioxid i skog och mark för de svenska utsläppen.

Dessa uppskattningar av utsläppsutrymmet för Sverige kan jämföras med hur mycket Sverige kommer släppa ut om vi minskar utsläppen till noll till år 2045 vilket uppskattats till 380–415 miljoner ton koldioxid av Naturvårdsverket. Det innebär att Sveriges nuvarande ambition ligger i linje med en begränsning av medeltemperaturen vid 1,5°C om vi antar att världens återstående utsläppsutrymme fördelas lika per capita, eller med ett historiskt ansvar som börjar på 1990-talet, men inte om det historiska ansvaret sträcker sig längre bak i tiden.

Den senaste tiden har vissa debattörer argumenterat för att Sverige borde skärpa det svenska territoriella utsläppsmålet om netto-nollutsläpp till år 2045 för att det ska vara i nivå med Parisavtalet. Självklart är det viktigt att ta hänsyn till ny vetenskap, inte minst IPCC:s kunskapssammanställning, och vid behov justera målsättningar, åtgärder för minskade utsläpp och stöd till andra länder i deras klimatarbete. Men exakt vilka utsläppsmål som ett visst land, som Sverige, bör anta är i slutänden en politisk avvägning. De vetenskapliga underlag som kan ge stöd i de besluten måste vara explicita med värdebaserade antagande om vilken rättviseprincip som tillämpas, t.ex. val av period över vilket det historiska ansvaret sträcker sig, och tydliggöra dessa antagandens betydelse för utsläpputrymmet. Det mest centrala, oavsett beslutad målnivå, är att minska utsläppen. Om Sverige kan nå netto-nollutsläpp av koldioxid, genom att exempelvis utveckla och tillämpa nya tekniska lösningar och hållbara konsumtionsmönster, och samtidigt förena det med demokrati och hög välfärd så borde Sverige också kunna inspirera andra länder att göra likadant.